Alla känner till Triumph Spitfire, en av de coolaste och mest framgångsrika klassiska roadsterna och en av 1900-talets mest typiska brittiska bilar. Det är dock inte många som vet att Spitfire hade en större coupébror med en sexcylindrig motor och en kaross som formades under 24 timmars Le Mans. Även om den är lite bortglömd av vanliga samlare, har Triumph GT6 en elegant, halsbrytande straight-six-motor och en lättviktskropp som lovar en oförglömlig körupplevelse. Här är varför denna snygga coupé borde vara mer känd och varför priserna ökar stadigt.
Triumph Motor Company var ett av de mest kända brittiska märkena på 60-talet, med ett sortiment av flera roadstermodeller och sportiga två- och fyradörrars sedans. 1962 lanserade Triumph Spitfire, en elegant tvådörrars roadster som tillverkades i nästan 20 år och som definierade sitt segment genom att säljas i stora mängder på båda sidor av havet. Spitfire hade en enkel men effektiv konstruktion och visade sig vara en bra grund för en tävlingsbil. Men omedelbart efter introduktionen beslutade Triumphs produktplanerare att kupén skulle vara ett utmärkt tillägg till sortimentet. Samtidigt startade företaget ett tävlingsprogram med modifierade Spitfires med en fastback-topp kallad GT4. Med en lättviktskonstruktion och pålitliga mekaniker lyckades Triumph vinna några tävlingar, men den största triumfen var 1965 när Spitfire GT4 vann sin klass i 24-timmarsloppet i Le Mans och slutade på 13:e plats totalt.
När MG, Triumphs ärkefiende, meddelade att de lanserade GT, coupéversionen av den populära MG B roadstern, insåg Triumphs chefer att den slutna versionen av Spitfire borde ha kommit för sent. Företaget kontaktade därför Giovanni Michelotti, den ursprungliga designern av Spitfire, och bad honom skapa en coupéversion. Efter några försök använde Michelotti GT4-bilar från tävlingar som inspiration och gav Spitfire-formen en cool och modern fastback-look med en öppningsbar lucka och mer utrymme i interiören. Triumphs ingenjörer insåg dock att kupékarossen var tyngre än roadsterkarossen och att den nya modellen skulle behöva en kraftfullare motor. Lösningen var en 2,0-liters sexcylindrig enhet från Triumph Vitesse som gav 95 hk och 117 lb-ft vridmoment.
När bilen var redo för sin officiella debut 1966 insåg Triumphs ingenjörer att de hade ändrat mer än en del saker från Spitfire, så bilen förtjänade ett eget namn. Triumph GT6 betonade den vuxna karaktären, Gran Turismo-funktionerna och den sexcylindriga motorn, som var det största försäljningsargumentet. Med 95 hk och en kaross som vägde 850 kg var GT6 tillräckligt dynamisk för att fånga köparnas och motorpressens uppmärksamhet. GT6 var dyrare än Spitfire, men den var också lyxigare, rymligare och snabbare, vilket motiverade priset. Triumphs marknadsavdelning använde Le Mans-succén för att marknadsföra sin prestanda; även om GT6 inte hade något att göra med GT4-racingprogrammet fungerade stuntet. De fick till och med ett halvofficiellt smeknamn, “Poor man’s E-Type”, som också fastnade av uppenbara skäl. Båda bilarna var brittiska, hade liknande proportioner och var konstruerade och drevs av sexcylindriga motorer. Naturligtvis var E-Type snabbare, men med en 0 till 60-tid på drygt 10 sekunder ansågs GT6 Mk1 vara dynamisk enligt den tidens normer. Bilpressen kritiserade dock den svängda axeln som lånats från Spitfire. På grund av GT6:s extra vikt och mer kraft var det inte den bästa lösningen.
Triumph GT6 Mk II presenterades i slutet av 1968 med många förbättringar. Företaget tog itu med kritiken mot hanteringen med den kraftigt reviderade bakre fjädringen, som gav mycket bättre kontroll och slutligen gav GT6 den stabilitet den behövde för att vara konkurrenskraftig. Designen förbättrades med en ny fram- och bakdel, olika stötfångare och detaljer som liknar Spitfire. Ingenjörerna glömde dock inte bort motorn. Med nya kamaxlar, ett nytt cylinderhuvud och ett intag levererade den sexcylindriga bilen 104 hk. Inte mycket, men det förbättrade prestandan och till och med bränsleekonomin. I Amerika kallades denna version Triumph GT6+ på grund av alla förbättringar som gjorts.
Intressant nog kom nästa revidering av GT6 efter att Mk II bara varit på marknaden i två år, och 1970 introducerade Triumph GT6 Mk III. Efter utvecklingen av Spitfire-designen fick GT6 en modernare stötfångare, bakljus, inredningsdetaljer och till och med en justering av den bakre fjädringen. Effekten låg på samma nivå, men GT6 Mk III hade högre toppfart tack vare förbättrad aerodynamik. Trots att Triumph blev allt mer kompetent och mogen beslöt man att avveckla denna modell 1973.
Efter en relativt kort tid på marknaden, sju år (jämfört med Spitfire som hade 18 år), tillverkade Triumph över 41 000 bilar i tre olika serier. Triumph koncentrerade sig på Amerika, som var dess största exportmarknad, och kämpade ständigt mot MG B GT, som sålde bättre och som även fanns med en V8-motor i senare versioner, men även mot många andra modeller. Det tidiga 70-talet var en bra tid för små sportiga kupéer och GT6:s konkurrenter var Alfa Romeo GTV, Porsche 914 och Datsun 240Z, som lånade mycket från GT6 när det gäller design, koncept och layout.
Recessionen i början av 70-talet satte stopp för alla officiella tävlingsprogram, men GT6 fick fortfarande en hel del tid på banan i händerna på privata team, främst i USA. Den var också en betydande konkurrent i Group 44-racing i början av 70-talet och vann flera gånger. Flera år senare var dess lätta chassi, lilla och aerodynamiska kropp en utmärkt grund för amatörracemaskiner.
Även om GT6 inte blev så framgångsrik på marknaden som Triumph hoppades att den skulle bli, var den fortfarande mycket uppskattad av klassikerkännare och sportbilsälskare. Därför fick den en mycket speciell hyllning 2007 i form av BMW Z4 Coupe (E86). När BMW köpte Rover 1994 köpte företaget också flera nedlagda varumärken från British Leyland, däribland Triumph. Chris Bangle, den berömda BMW-designern, var alltid ett stort Triumph GT6-fan och bestämde sig för att göra en modern version av denna bil som en BMW Z4 Coupe. Genom att använda samma proportioner, fastbacktaklinje, liknande sidofönster, sexcylindrig motor och konceptet fick Triumph GT6 sin moderna version och ett ordentligt erkännande av sina kvaliteter och sin design.
